#FuckCancer

Efter att ha fått överväldigande mycket respons på bilderna jag tog av svårt sjuka Cissi här om dagen, känner jag att jag behöver berätta lite om bakgrunden för bilderna och hur tankarna kring fotograferingen gick.

Jag är en av de där ofattbart tursamma människorna som lever väldigt skyddat från sjukdom, olyckor och dödsfall. Jag känner knappt någon med svår sjukdom, jag har båda mina föräldrar och alla mina syskon i livet, jag har aldrig råkat ut för någon allvarlig olycka – livet flyter liksom bara på.

Kanske precis därför känner jag mig extra maktlös när jag hör talas om andra som far illa. När unga människor blir allvarligt sjuka, när barn råkar ut för olyckor, när föräldrar dör. Det finns så lite att göra, inget att säga som lindrar smärtan.

I mitt jobb träffar jag massor med människor. Oftast glada, gärna i en extra lycklig tid i livet som till exempel på ett bröllop eller som nybliven förälder. Vi skrattar tillsammans, leker fram leenden tillsammans och busar ihop för att få de där fina bilderna som vi så gärna vill ha. Gemensamt för alla dessa tillfällen är att vi skapar minnen. Fina minnen som man kan kika tillbaka på och ha stor glädje av i många år framöver. Jag är tämligen säker på att största delen av befolkningen skulle svara ”Mina bilder” på frågan ”Vad skulle du ta med dig ut om ditt hus börjar brinna?”.

När jag fick höra talas om att Cissi hade blivit allvarligt sjuk slog det mig återigen att det lika gärna kunde varit jag. Det kunde lika gärna varit min familj som blev drabbad av olyckan, det kunde lika gärna varit jag som blev sjuk. Och vad hade jag gjort då? Jag måste erkänna at en av mina största rädslor är att mina nära och kära skulle glömma mig. Tänk om mina barn skulle växa upp utan att komma i håg hur jag såg ut! Jag är ju nästan alltid bakom kameran, ytterst sällan framför. Jag tror att det är så för väldigt många.

Det var tankarna runt detta som gjorde att förslaget om att föreviga Cissi och hennes fina familj och några av hennes vänner växte fram. Jag skulle så innerligt gärna vilja göra något som lindrar smärtan, om så bara för en liten stund. Jag tror att jag är ganska bra på att se och föreviga kärleken som finns mellan människor – och det var det jag försökte göra tidigare i veckan. En varm sommardag i Cissis och Daniels trädgård hade vi en trevlig timma tillsammans där familjen för en kort stund kanske kunde tänka på något annat än sjukdom. Jag hoppas det. Iallafall är jag säker på att de kommer att vara tacksamma för bilderna i lång tid framöver.

Det här blev ett långt inlägg. Jag vet inte om du har orkat att läsa till slutet men jag hoppas du har fått med dig kontentan av det hela. Ta till vara på det livet du har att leva, det är det ända livet du har.

Cissi; Jag har bara träffat dig en gång, men jag kommer att minnas dig för alltid. <3

Med Cissis och hennes vänners tillåtelse visar jag här några av bilderna vi skapade tillsammans. (Klicka gärna på den första så får du upp ett bildspel av lite högra kvalitet!)

#fuckcancer

 

6 Responses

  1. Hej!
    Väldigt opassande skrivet, att du aldrig drabbats av sorg i en sådan oroligt sorglig situation som att fotografera en människa i slutskedet av livet.
    Vi drabbas alla, förr eller senare.
    Förlåt men det var riktigt osmakligt.

    • Hej Hannah! Vad tråkigt att du känner så. Självklart är jag medveten om att alla drabbas av svår sorg för eller senare i livet. Det var också det som var min utgångspunkt för fotograferingen. Som tur är tycker inte människorna som här är drabbade samma som dig. Allt gott! /Gudrun, Isoletta Foto

    • Hej Hannah,

      Det är väl rätt jäkla självklart att alla drabbas, förr eller senare av svår sorg/sjukdom/död. Det är livets gång! Vad jag absolut inte förstår är hur det är opassande att man inte har drabbats av det (än). För att en person inte har drabbats, hur kan det vara osmakligt? Tänkte du två gånger innan du skrev detta?

  2. Jag tycker att din text är fin och tänkvärd. Det känns att du förmedlar att du är tacksam över ditt liv och att du förstår att alla inte har det på samma sätt. Jag har förlorat flera vänner, bekanta och släktingar, inte minst till cancer av olika slag. Jag känner flera som inte känner någon som drabbats.
    Man vet aldrig vad man ska säga eller göra, det viktigaste är att inte bara gå iväg. Det är bättre att säga att man inte vet vad man ska säga eller göra och vara beredd på att lyssna.

    • Tack snälla! Jag tror alla gånger det är bra att finnas till hands för alla som behöver en, vare sig man har något att säga eller inte. Att finnas kan räcka länge! <3

  3. Så realistiskt skrivit. Inte alls osmakligt. Cancern tar många. Den tog min mormor även min svärmor. En hemsk sjukdom. Tack för allt du skrivit?

Leave a Reply